Republiken Finlands (Östra Rikshalvan) Självständighetsdag
Aura - Den finska Jungfrun
Man vill härvidlag taga tillfället i akt och gratulera broderfolket i öster å Självständighetsdagen från det Ryska Riket.
Och vad passar sig bättre än en strof ur den redlige finlandsssvenske skalden Runebergs Björneborgarnes Marsch
Lys högt, du segersälla fana,
Sliten av strider sen en grånad forntids dar,
Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!
Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.
posted by Eugéne de Beauharnais | 3:30 em
12 Comments:
Den finska jungfrun.
Ah Herr Eugene, jag hyllar Eder för Er goda smak.
Är han möjligen revanchist - /östra rikshalvan/ sic!
Om Finland icke varit storhertingdöme under tsarväldet betvivlar jag att republiken fått sin självständighet 1917 - därtill var svensken allt för hemfallen i sina storhetstankar.
Finland förlorade alla jungfrulighet i ett blodigt inbördeskrig från de vitas sida när de med tyskens hjälp och svenskens bistånd slaktade de som verkligen stod för ett Finland fritt från både svenskens och ryssens förtryckarmentaliteter, politiskt, kulturellt och språkligt.
Biskop Henrik och Stalin är lika i historien. Kuvandets bödlar.
Din bild är enbart en svensk pastich.
Torka dig där bak med den blågula fanan och snyt dig i den blå,röd vita.
Leve Finska Republiken och dess president.
Är han (den röde finnen) möjligen en aning fri från allt vad distans heter?
Det stämmer nog ganska bra att Finland inte smärtfritt hade fått sin självständighet om det fortfarande varit svenskt, men att säga att enbart de vita stod för övergrepp och brott är befängt och revisionistiskt. Tilläggas skall att de röda önskade ett samgående med Sovjetunionen - vad du än skriver.
Dessutom torde det för de flesta vara ganska uppenbart att det är en pastisch (stavas med sch). Det är det som är poängen.
Torka dig bakom öronen!
Minsann minsann. Här flammar humören och pennorna vässas. Man emotse att detta kunna utveckla sig till en intressant diskurs.
I övrigt får man gratulera Br. Kasimirs Son till det nya residenset.
Johan Kasimirs son;
Läs din historia.
Vem var den som läste upp Finlands friförklaring från den unga Ryska Fedrationen (Sovjetunionen från 1921) i Tammerfors 1917?
Friheten kom i vår stad.
- Samme man som 1939 lät anfalla Republiken.
De röda ville ha ett fritt Finland vid tiden för de rödas blodbad.
Historien är fulla av lömska krumsprång och i det är min hemstad tydliga.
Här blev vi fria.
Här dog delar av släkten på torget avrättade av de vita.
Här har vi försvarat oss mot Ryssen - flera döda i släkten.
Stolta stad - det är vår stad.
Och vår Republik lever.
Den Röde Finnen:
Det är just historia jag har läst. Jag erkänner dock att all historia är ett pågående arbete och att sanningen är ett treeggat svärd. Jag har luckor i mina kunskaper om finsk historia men jag är långt ifrån okunnig.
Jag tycker att du ska fundera på vilka som avbröt det demokratiska arbetet. Jag tycker även att du ska fundera på var de röda gardena fick sina vapen ifrån - eller för den delen vilka som slogs vid deras sida.
Det är en tragisk sanning att inbördeskrig är den värsta och blodigaste sorten. Under själva striderna stupade ungefär lika många på båda sidor, men efter de vitas seger avrättades och internerades tiotusentals röda. Tro dock inte för en sekund att något annat skulle hänt ifall de röda vunnit.
Din familj befann sig på den förlorande sidan - vilket är tragiskt, men ger dig inte ensamrätt på sanningen.
Johan Kasimirs son;
Prata på du och jag skall fotsätta att tänka på morbror Arthurs död /-den siste av min mors morbröder - de andra döda i strid eller avrättade -/ 1920 av svält fem dagar efter han släppts av de vita från fångenskapen.
Vår frihet har stått oss dyrt men den lever och låt oss slippa både svensk och rysk plåga i fortsättningen.
Om - i historien det finns inte, det får han aldig glömma.
Den röde finnen:
Jag är ärligt talat besviken. Jag hade hoppats att du inte skulle skriva så, men det blev som jag trodde - vilket är anledningen till att jag för några år sedan slutade att engagera mig i och tro på vänsterrörelsen.
Det är som sagt ett tragiskt familjeöde, men genom att skriva som du skriver avsäger du dig alla dina legitimitetsanspråk.
Johan Kasimirs son;
De dödade i familjen dog för ett fritt Finland och var socialdemokrater - och ditt om är inte historia.
En fråga; Tillhör det din historie betraktning att göra antaganden som inte hänt till historisk sanning före det som verkligen hänt och kalla det för vänsterns dogmatik.
När blev det vänsterpolitik att vara mot svenkt och ryskt och fd sovjetiskt inflytande?
Politiskt krumpukteri med etikettering av olika slag gör att svinhugg går igen.
Du bygger på ett antagande som aldrig existerat och dömer därefter.
Är det faktum att jag inte är någon svenskvän som gör dig irriterad?
Jag är inte särskilt röd politisk men rödfärgad i själen av familjens historia vilket inte är någon ovana hos oss. Vi lever faktiskt i ett land där det fortfarande finns de som kan säga att min farfar sköt din farfar eller omvänt. Vi lever faktiskt fortfarande i historien av ett grymt folkkrig, vilket du kanske inte har tänkt på.
Om du nu inte tror på vänstern så bekymrar det mig inte, för det handlar inte om något politiskt försvar utan en betraktelse av en historia som lever med sina krumsprång.
Men svensken den store han kan bara se sin egen storhet i sin historia rak som en linjal av rättfärdighet tror han.
Och vilken jävla tur vi hade att vi som den unga fria republiken kunde avfärda svenskens påhitt att pådyvla oss monarki och sätta den den där prins Karl som kung av Finland. De försökte in i det sista men där kunde vi dränka era påhitt i viken.
Ja, se svensken han är stor tror han med sina stolta kungar.
Det som gjorde mig irriterad, röde finne, var att du hoppade på Eugène utan distans till honom, dig själv, historien eller Finland.
Det var du som tillskrev honom diverse egenskaper som jag vet, då jag känner honom personligen, inte har möjlighet att inneha.
För övrigt är jag finskättling och republikan och med det tycker jag att det här är avslutat.
Johan Kasimirs son;
Åhå, nu slingarar han sig i sin vilja att försvara det storsvenska och säga att legitimt är bara det han själv står för.
För min del kan även jag sluta här och upprepa blogginnhavarens ord:
Minsann minsann. Här flammar humören och pennorna vässas. Man emotse att detta kunna utveckla sig till en intressant diskurs.
Statstjänstemännen på båda sidor om viken tycks sålunda trivas i pennfäckteriets glada men hårdföra retsamma svärmande.
Vi är fortsättingsvis en fri republik och ingen östra rikshalva där detta slag började.
Skicka en kommentar
<< Home